Feels like im not moving.
Jaha, ännu en dag me ingenting gjort. Har iofs inte mått särskilt bra fysiskt, börjar man bli sjuk månne? =/
Ibland känns det som att man e ensammast i världen, å då e ju frågan om det e folk som stöter bort mej, om jag bara nojar eller om det e JAG som stöter bort folk utan att ens tänka på det?
Känns också som att jag står helt still å inte kommer nånvart i livet TROTS att jag vill så jäkla mycke.. kanske e just det som e problemet, att jag vill för mycke å då händer inget istället. Vill bara få va lycklig å harmonisk, inte känna denna tomhetskänsla som smyger sej på alltmer ofta nuför tiden.
Vet att det e upp till mej att ordna upp mitt mående, ingen kan göra det åt mej. Men skulle va så otroligt skönt att bara kunna sätta fingret på VARFÖR man mår som man mår. Jag har mina ups and downs precis som alla andra på denna jord, bara att jag kanske framhäver det mer än andra för jag helt enkelt inte orkar va stark å hålla fasaden uppe längre.. vad vet jag?
Känns som jag har en klump i magen av ångest konstant som bara vägrar lätta, mycke pga henne säkert då jag saknar livet ur mej efter henne.. Vill bara att allt ska va bra igen, vill känna hennes kärlek å inte hennes förakt. Undrar när det kommer kännas bra igen? Mådde ju bra när jag va me henne.. hade livslust, energi å kände att jag ville ge henne det bästa av mej.. Jag kanske framstår som ett psyk ibland som bara har problem, men så e inte fallet, e bara i en otrolig svacka nu pga diverse grejer som jag vill få ur systemet. Vill bli av me allt bagage å bara börja leva å va glad å må bra igen..
Längtar till den dan jag kan fylla denna blogg me positivitet, me livsgnista å ambition.
gonatt världen, nu ska denna trötta själ försöka sova...
det va flera år sen jag skrev här, e så glad att allt finns kvar.. =)
**Tankar som bara måste få komma ut** (borde kanske fixa en blogg)
Det va den 17 november, vi bestämde att vi skulle ses hos dej, du mötte mej vid tunnelbanan å vi gick hem till dej. Allt kändes så avslappnat men ändå pirrigt. Vi gick hem till dej å du spela massa fina låtar för mej, jag grät för att det va så fint å du bara log mot mej. Vi kunde verkligen prata.. vi öppna upp oss för varann på e...tt sätt jag knappt gjort me nån. Du berätta en jobbig grej som har tagit väldigt hårt på dej å jag kunde inte fatta att jag hade privilegiet att höra dej prata om det. Du va så fin, så perfekt, så älskvärd. Kände redan första kvällen då vi åkte å mötte min vän på krogen att du va den jag skulle bli kär i för första gången på måååånga år.. folk på krogen fråga hurlänge vi hade vart tillsammans, å vi sa att vi träffades idag. ingen trodde oss. Efter den dan va det intensivt mellan oss på ett bra sätt, vi prata från att vi vakna till att vi somna å sen sov vi me varann en vecka i streck å allt kändes bara så sjukt bra. Trots att vi bara sågs två månader så berörde du mej på ett sätt som ingen annan tidigare gjort. Du hade så många fina underbara kvaliteter som fick mej att se på dej me kärlek å attraktion från första stund. Jag älskade din livslust å din energi, att du bara kunde kolla på mej å då blossa jag upp som ett litet barn på julafton. Du gav mej verkligen energi å du fick mej att vilja bli en bättre människa, en växande människa på alla sätt å vis.. å sen BAM så va det över likafort som det börja... Å det värsta e att jag skulle inte kunna kolla på dej nu utan att allt skulle komma tillbaka.. Det vi hade kan ingen ta ifrån oss, å det vi hade va äkta, sen kan du säga va du vill om den saken för du vet likaväl som jag att det stämmer. E ledsen att jag betedde mej som jag gjorde efteråt, det e antagligen det som gör att du aldrig mer kommer prata me mej... Men när en människa beter sej som du gjorde å inte respektera det lilla jag begärde av dej,ja då blir jag förbannad å genuint ledsen. Dock va det inte meningen att bete mej på det sätt som jag gjorde som va extremt omoget och respektlöst. Hoppas att du nångång kommer till det stadiet att du i alla fall kan prata me mej å att vi kanske tillochme kan vara vänner. Vet att det kommer ske i en avlägsen framtid, men då tar jag det. För helt ärligt så ser jag dej som en vän trots att det ser ut som det gör. Det e inte mycke jag inte skulle göra för dej, å skulle du behöva min axel att gråta ut mot så skulle jag öppna min famn me öppna armar för att ta emot dej. Förlåt för allt....
Det va den 17 november, vi bestämde att vi skulle ses hos dej, du mötte mej vid tunnelbanan å vi gick hem till dej. Allt kändes så avslappnat men ändå pirrigt. Vi gick hem till dej å du spela massa fina låtar för mej, jag grät för att det va så fint å du bara log mot mej. Vi kunde verkligen prata.. vi öppna upp oss för varann på e...tt sätt jag knappt gjort me nån. Du berätta en jobbig grej som har tagit väldigt hårt på dej å jag kunde inte fatta att jag hade privilegiet att höra dej prata om det. Du va så fin, så perfekt, så älskvärd. Kände redan första kvällen då vi åkte å mötte min vän på krogen att du va den jag skulle bli kär i för första gången på måååånga år.. folk på krogen fråga hurlänge vi hade vart tillsammans, å vi sa att vi träffades idag. ingen trodde oss. Efter den dan va det intensivt mellan oss på ett bra sätt, vi prata från att vi vakna till att vi somna å sen sov vi me varann en vecka i streck å allt kändes bara så sjukt bra. Trots att vi bara sågs två månader så berörde du mej på ett sätt som ingen annan tidigare gjort. Du hade så många fina underbara kvaliteter som fick mej att se på dej me kärlek å attraktion från första stund. Jag älskade din livslust å din energi, att du bara kunde kolla på mej å då blossa jag upp som ett litet barn på julafton. Du gav mej verkligen energi å du fick mej att vilja bli en bättre människa, en växande människa på alla sätt å vis.. å sen BAM så va det över likafort som det börja... Å det värsta e att jag skulle inte kunna kolla på dej nu utan att allt skulle komma tillbaka.. Det vi hade kan ingen ta ifrån oss, å det vi hade va äkta, sen kan du säga va du vill om den saken för du vet likaväl som jag att det stämmer. E ledsen att jag betedde mej som jag gjorde efteråt, det e antagligen det som gör att du aldrig mer kommer prata me mej... Men när en människa beter sej som du gjorde å inte respektera det lilla jag begärde av dej,ja då blir jag förbannad å genuint ledsen. Dock va det inte meningen att bete mej på det sätt som jag gjorde som va extremt omoget och respektlöst. Hoppas att du nångång kommer till det stadiet att du i alla fall kan prata me mej å att vi kanske tillochme kan vara vänner. Vet att det kommer ske i en avlägsen framtid, men då tar jag det. För helt ärligt så ser jag dej som en vän trots att det ser ut som det gör. Det e inte mycke jag inte skulle göra för dej, å skulle du behöva min axel att gråta ut mot så skulle jag öppna min famn me öppna armar för att ta emot dej. Förlåt för allt....
